Jag tror jag håller på att bryta med min pappa. Jag kallade honom feg i ett mail idag. Det är precis vad han är. Men han är för självupptagen för att förstå vad jag menar. Det var inte det enda jag sa. Han är känslomässigt efterbliven. Jag försöker verkligen förstå att jag inte kan göra annorlunda. Det är så himla svårt. När han väl går bort måste jag ju leva med det. Att jag inte vill ha kontakt, för det tär så mycket. Han lastar mig för att vår kontakt är kass, han lastar mig för att vi inte har någon relation. När jag försöker kommunicera så stänger han av och säger "ditt fel, ditt fel, ditt fel". Som att prata med en vägg. Jag tror två-åringar har större empati för andra människor än min 66-årige far. Jag fixar det inte.
Jag sa till honom idag att jag älskar dig pappa, men jag gillar dig inte.
Jag är glad att min son kommer få en tokengagerad mormor. Min mamma går runt därhemma och säger till höger och vänster att hon ska vara pappaledig i januari. Hon har ringt mig angående artikeln i AB tre gånger idag.
Mamma jag älskar dig, och jag gillar dig. Det ska bli ett privilegium att kunna umgås mer med dig igen. Vi kommer säkert irritera oss på varandra till döds ibland, men det fixar sig. Jag är glad att du vill umgås med dina barn, jag är glad att du vill hänga med dina barnbarn.
