Hur ska man lösa alla knutar? Hur ska man bli harmonisk och självklar, så att man kan uppfostra en liten person till en självklar och säker personlighet? Det stressar mig. Jag blir fortfarande ledsen över irrelevanta saker, och ältar sånt jag borde släppa. Släpp det. Släpp dom. Men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag är dålig på att hantera ledsamhet. Det har jag alltid varit. En period i mitt liv, när saker rämnade - föräldrar skildes, barndomshem såldes, pappor flyttade till andra sidan jorden, mammor blev lämnade och i samma veva arbetslös, så söp jag. Det var fantastiskt. Jag söp, och medans jag söp planerade jag nästa gång. Inte så att jag var full varje dag, men när jag drack så drack jag mig berusad. Jämnt. Och hade sex. Alkohol och den ynka närheten som ofta följde med den var balsam. I den stunden jag somnade på en främmande arm, fortfarande lätthuvad det var bara då jag kände mig av nån form av betydelse. Att bli sedd. Jag tackar kanske inte Gud, men nån form av beskyddare hade jag ju under den här perioden. Inget otrevligt hände, och jag klarade mig undan könssjukdomar.
Många av de jag umgicks med under den här perioden (och fortfarande gör) hade sina egna demoner då. Jag kunde se en del förakt i deras ögon, kanske var det spegling av mig själv. Jag vet att ingen stannade upp och frågade hur jag mådde. Kanske vågade de inte. Kanske orkade de inte. Kanske hade de för mycket att bära på själva.
Jag bröt näsan nånstans mitt i allt. Jag drack för mycket rödvin, har en lång minneslucka och vaknade med bruten näsa. Blå ögon och blod mötte mig i spegeln, plus frossa och hjärtklappning och illamående. Ni kan förstå ångesten. Vad hade hänt? Jag hade en blod på linnet och gräsfläckar på jeansen, min ena sko var lite trasig. Jag hade gått från utestället ensam, ingen av de andra visste. Men vad de skrattade. För jag såg så rolig ut. Tydligen. Och de skrattar fortfarande när de kommer att tänka på det. Fem år senare. Mitt livs absolut värsta morgon, min enda minneslucka så kompakt att jag har små, små skärvor bara.
Hur kunde ni inte se hur trasig jag var? Varför frågade ni inte hur jag mådde?
Jag har förändrats. Jag brukade se när folk var ledsna, fråga hur de mådde. Se om man kunde göra något. Hitta på något. Nu håller jag på att glida in i en "sköt mig själv och skit i andra" person som jag inte gillar. För rådet jag själv fått när jag varit ledsen är "försök att muntra upp dig, gör något kul". Det är ju inte det lättaste när allt är svart. Ensam är inte så jävla stark.
Naturligtvis finns det undantag. Och ni vet vilka ni är. Hoppas jag. Och jag försöker släppa det här, för de allra flesta som jag umgås med är såna som jag tycker mycket om. Som jag verkligen vill umgås med. Som jag saknar när vi inte ses, som jag skrattar med när vi ses. Och jag förstår att det inte är nyttigt att tänka på.
Hur slutade det då? Jag slutade dricka som ett nyårslöfte. Hela 2008 var jag helt vit. Som snö. I princip hela 2009 med. (och nu igen.. :) Och med det försvann behovet av bekräftelse av främlingar. Jag gick ett tag på möten, Al-Anon möten. (för anhöriga till alkoholister) Det var bra ett tag, men jag hade problem med 12-stegsprincipen. Kommer inte ihåg vilket steg, men nångång ska man söka upp alla de man gjort illa och be om förlåtelse. Jag fixade inte det. Kanske för att jag då ännu ursinnigt ville få ett förlåt. Av nån.
Dessa förlåt vi väntar förgäves på. Jag klarar inte kontakten med en fd god vän i väntan på en ursäkt jag inser inte kommer att komma. Försökte släppa det, men förstår inte hur. Moment 22.
SvaraRaderaja jag känner så med, med nån, de flesta funkar det med ändå men inte alla. Det är väl känslan av svek, jag önskar bara att jag kunde gå vidare för jag vill det. Vi får kämpa på helt enkelt. För förlåten kommer ju som sagt inte komma.
SvaraRadera